Slutet och början

Sitter ensam i vardagsrummet...... Kanske är det dags att skriva några rader?!

Jag har två sjuklingar här hemma. Meja insjuknade i fredags med kräkningar och diarréer. Igår var det B:s tur. Han betedde sig lite märkligt en stund, och plötsligt kastade han Meja till mig och for som en skållad bäver in på toaletten. Stackarna. Två nätter av typ noll sömn. Igår natt låg vi i soffan alla tre och tittade på curlingfinalen. Mamman somnade dock ifrån det och fick aldrig se guldglädjen. Men jag tog igen det igår. TV:n stod på hela dagen och visade denna glädjens stund en si sådär 40 gånger. Nej, nu räcker det med OS. Ge mig tillbaka på spåret.

Vad som är extra trist med att insjukna just denna helg var att Sandra, Lars och Elis skulle komma och hälsa på. Sandra och jag skulle gått på tjejfest hos Johanna. Jag trodde inte var sant när Meja började ulka. Bengan och jag pratade på torsdagskvällen om vilken tur vi hade haft med Meja som faktiskt aldrig har varit riktigt sjuk. Ironiskt.
Men nu har vi bokat redan nästa helg, så vi får hoppas att det blir av då istället.

Hur som helst, nu ligger de och sover bägge två. Här skulle behöva diskas, men vill inte börja slamra nu (och NEJ, alla ni som vet att jag hatar att diska, det är ingen ursäkt.... De behöver all sömn de kan få!!).

Idag är slutet på mitt liv as I know it. Imorgon börjar ett nytt.
B går hem på pappaledighet och jag börjar jobba. På specialistläkargruppen. Det blir säkert bra.
Jag ska jobba 80% så vi kommer få mer tid ihop hemma än när B jobbade. Mottagningen ligger typ tio minuters gångväg från där vi kommer att bo sen, det är toppen.

Vilket år det har varit. Att bli mamma var såå mycket större på alla plan än vad jag någonsin gade kunnat föreställa mig. Jag kommer ihåg när jag insåg att ja, man kommer ur bubblan. Men inte till samma tillvaro som tidigare, utan till ett helt nytt liv, med nytt fokus, med nya vanor (eller icke-vanor!), glädjeämnen och orosmoment. Med två nya livsförändrande relationer, en till sin sambo och en till sitt barn. En hisnade känsla.
Plötsligt är min mamma och pappa Mejas mormor och morfar. Nya relationer skapas.
Jag hade fåfänga förhoppningar om att allt skulle komma naturligt. Jag skulle gladeligen gå upp på nätterna. AV KÄRLEK, av moderskänslor. Offra allt med glädje. Och ofta ÄR det ju så. Men inte alltid. Jag fick, och får fortfarande ibland, leta efter acceptansen till att jag inte är viktigast. Gräva upp den ur djup jag inte trodde fanns. Nu handlar det inte om mig och vad jag vill.

Det blev några rader.
Kram